 |
Den 16 juni 1994 fick jag ett
telefonsamtal som jag aldrig glömmer. Det var Helena Strömbert som ringde
och berättade att den valp jag tingat var född samma dag. I en kull på fem
stycken var hon enda tiken och hon var tricolour. Ödet, eller?!
Helena skickade foto och
videofilm på min lilltjej och gissa om jag längtade?! Nästan åtta veckor
senare, efter ett antal telefonsamtal, möttes jag av den underbaraste
lilla gullunge som någonsin skådats. Hon rusade upp i min famn och
sov runt min hals som en riktig boaorm hela vägen hem. Vi stannade till på
en välkänd hamburgerbar och där åt hon pommes ståendes på bordet.
Misstänker starkt att det var där hennes stora matbegär fick sin
begynnelse...
|
|
 |
Lilla
Alida var en dam som kunde linda en runt sitt lillfinger om hon ville det
och det gjorde hon ofta.
Hon var söt och det visste hon! |
|
 |
När Alida var 2
år och en vecka blev hon Svensk utställningschampion i hård konkurrens
och det är vi mäkta stolta över. Under en längre period ställde vi inte ut
så mycket, men efter att ha debuterat i veteranklassen med framgång
så tog vi upp karriären igen och framför allt på rasspecialer visade
Alida framfötterna genom att flertalet gånger bli Bästa Veterantik. |
|
 |
Tillsammans med min yngre syster vann Alida en del fina priser i Juniorhandling.
Flickorna var mer eller mindre oskiljaktiga och Alida som annars alltid bara
gjorde som hon själv ville ställde gärna upp på att följa Michelles regler.
Det måste ha varit äkta kärlek!
Lilla Lidis
var en
aningen humörig dam som hade mycket egen vilja men som aldrig var elak
eller aggressiv, sista ordet skulle hon däremot alltid ha och muttrade
högljutt om man lyfte henne eller flyttade henne från säng eller soffa. Andra hundar däremot
var inget
hon uppskattar alls och hon var inte den som backade för en arg rottweiler
heller. Så blir det väl när man växer upp med ett gäng Dobermann, hon
trodde att hon oövervinnerlig...
|
|
 |
| Alida var familjens storjoddlare.
Som liten lärde jag henne att hon skulle joddla innan hon fick sin mat och sedan
var det kört... Hon joddlade i tid och otid, fast det var helt klart väldigt
charmigt. Har man en gång haft en joddlande basenji så vet man hur fantastiskt
det är att höra varje gång man kommer hem, lagar mat, äter mat, får gäster eller
helt enkelt om hunden är på gott humör. |
|
 |
Under en längre tid
hade Alida besvärats av sin onda nacke/rygg och till sist hade också flera
tydliga ålderssymptom gett sig till känna. Alida fick somna in i mina armar den
22 januari 2010 och även om jag grät floder vet jag att beslutet var rätt och
det togs för Alidas skull. Det har varit en ynnest att få leva med vår älskade
lilla Lidis i nästan 16 år. Det är hennes förtjänst att jag förälskade mig i
rasen Basenji för så många år sedan, något jag aldrig kommer att ångra!
Nu har Alida blivit
hel igen och träffar sina gamla dobermannkompisar Jolin och Junior som jag tror
hon saknat mer än vad jag kan föreställa mig. Tack lilla gumman för alla fina
stunder, vi minns dig med ett leende och din glimt i ögat kommer alltid att
finnas med oss!
|
