Alida

Ålder: 16 juni 1994 - 22 januari 2010
Smeknamn: Lida, Lidis, Lillan
Passion i livet: Sängkläder och mattes trosor
Favoritsysselsättning: Stjäla ätbart, Joddla
Min Bästa Kompis: Jag själv!
Min Värsta Ovän: Alla hundar jag inte känner

 


Den 16 juni 1994 fick jag ett telefonsamtal som jag aldrig glömmer. Det var Helena Strömbert som ringde och berättade att den valp jag tingat var född samma dag. I en kull på fem stycken var hon enda tiken och hon var tricolour. Ödet, eller?!

Helena skickade foto och videofilm på min lilltjej och gissa om jag längtade?! Nästan åtta veckor senare, efter ett antal telefonsamtal, möttes jag av den underbaraste lilla gullunge som någonsin skådats.  Hon rusade upp i min famn och sov runt min hals som en riktig boaorm hela vägen hem. Vi stannade till på en välkänd hamburgerbar och där åt hon pommes ståendes på bordet. Misstänker starkt att det var där hennes stora matbegär fick sin begynnelse...


Lilla Alida var en dam som kunde linda en runt sitt lillfinger om hon ville det och det gjorde hon ofta.
Hon var söt och det visste hon!


När Alida var 2 år och en vecka blev hon Svensk utställningschampion i hård konkurrens och det är vi mäkta stolta över. Under en längre period ställde vi inte ut så mycket, men efter att ha debuterat i veteranklassen med framgång så tog vi upp karriären igen och framför allt på rasspecialer visade Alida framfötterna genom att flertalet gånger bli Bästa Veterantik.


Tillsammans med min yngre syster vann Alida en del fina priser i Juniorhandling. Flickorna var mer eller mindre oskiljaktiga och Alida som annars alltid bara gjorde som hon själv ville ställde gärna upp på att följa Michelles regler. Det måste ha varit äkta kärlek!

Lilla Lidis var en aningen humörig dam som hade mycket egen vilja men som aldrig var elak eller aggressiv, sista ordet skulle hon däremot alltid ha och muttrade högljutt om man lyfte henne eller flyttade henne från säng eller soffa. Andra hundar däremot var inget hon uppskattar alls och hon var inte den som backade för en arg rottweiler heller. Så blir det väl när man växer upp med ett gäng Dobermann, hon trodde att hon oövervinnerlig...


Alida var familjens storjoddlare. Som liten lärde jag henne att hon skulle joddla innan hon fick sin mat och sedan var det kört... Hon joddlade i tid och otid, fast det var helt klart väldigt charmigt. Har man en gång haft en joddlande basenji så vet man hur fantastiskt det är att höra varje gång man kommer hem, lagar mat, äter mat, får gäster eller helt enkelt om hunden är på gott humör.

Under en längre tid hade Alida besvärats av sin onda nacke/rygg och till sist hade också flera tydliga ålderssymptom gett sig till känna. Alida fick somna in i mina armar den 22 januari 2010 och även om jag grät floder vet jag att beslutet var rätt och det togs för Alidas skull. Det har varit en ynnest att få leva med vår älskade lilla Lidis i nästan 16 år. Det är hennes förtjänst att jag förälskade mig i rasen Basenji för så många år sedan, något jag aldrig kommer att ångra!

Nu har Alida blivit hel igen och träffar sina gamla dobermannkompisar Jolin och Junior som jag tror hon saknat mer än vad jag kan föreställa mig. Tack lilla gumman för alla fina stunder, vi minns dig med ett leende och din glimt i ögat kommer alltid att finnas med oss!